när jag gick i låg och mellanstadiet blev jag mobbad
för att jag var tjock, tyckte dom!
egentligen var jag inte det, men barn är grymma och
hittar dom någon som är svag så hoppar dom gärna på en.
när jag började högstadiet slutade jag att äta.
jag åt bara några gånger i veckan och kilona rasade.
tills slut var jag så smal att jag minns att mina vänner
oroade sig för mig och trodde att jag hade anorexia.
jag vet inte om mobbingen är anledningen till varför

jag alltid sett mig som tjock och äcklig.
men innerst inne vet jag att jag egentligen inte är tjock.

kroppen jag ser i spegeln är liksom inte min.

min är mycket fetare och  äckligare.

ibland sert jag min kropp så som den egentligen är.

men det är när jag mår någorlunda bra.

då jag även får tillbaka lite av självförtroendet och självkänslan.

nu har jag inget självförtroende eller självkänsla.

jag tycker att jag är värdelös, inte ens värd vatten.

och jag behöver hela tiden bekräftelse på att det inte är så.

men jag har svårt att ta till mig komplimanger.

igår var jag hemma hos min mor och berättade för henne

det mesta som har hänt i mitt liv.

jag tror att hon förstår nu varför jag är deprimerad.

men jag har dåligt samvete, för jag fick henne att gråta:(