känner mig så lurad, utnyttjad!

17 jävla år där jag har ställt upp, låtit dig gråta och ta ut

din ilska på mig.

trots mina depressioner har jag kommit till dig när du

behöver mig.

och vad faan får jag för det?

en massa skit.

17 jävla år.

nästan hela mitt liv.

hur kunde jag låta mig luras på detta sättet?

jag är mest arg på mig själv för att jag lät mig luras.

men nu vet jag.

aldrig mer att jag kan lita på någon.

jag har fått det bekräftat innan, men jag trodde verkligen att

du var en riktig vän, och med så många års vänskap var du som min syster.

och nu sparkar du på mig när jag ligger ner.

jag litade på dig, enda människan som jag verkligen litade på.

men faan fick jag för det.

men jag ska aldrig begå samma misstag igen.

aldrig!

på en sekund tog du ifrån mig nästan hela mitt liv.

fy faan!

hur ska jag någonsin kunna förlåta dig?

det finns en person som jag hatar så otroligt mycket.

och det är min föredetta chef.

hon tog mitt jobb ifrån mig och sa aldrig någon

anledning till varför.

hon lämnade mig med en massa frågor utan svar.

hon har själv blivit sparkad nu.

på grund av att hon inte skötte sitt jobb.

men det hjälper inte mig.

det är redan för sent.

jag önskar henne ett plågsamt liv!

trodde det aldrig men jag fick ett nytt jobb.

inom äldreomsorgen.

men ännu en gång blir jag straffad och förlorar det också.

på grund av att jag är deprimerad.

jag undrar hur man tänker när man sparkar en människa som

redan ligger?

men jag orkar inte gå igenom detta en gång till.

jag försöker att vara stark, men jag känner hur jag påverkas av

det och jag vet inte hur länge till jag orkar.

känner att detb lilla hopp jag fortfarande hade är på väg att

försvinna.

och när det försvinner finns inget kvar.

hur jävla mycket skit ska jag behöva ta?

vad faan har jag gort för att förtjäna allt detta???

jag är så fruktansvärt trött på att alltid vara mer

eller mindre deprimerad.

jag vill för en gångs skull känna hur det känns att

vara riktigt lycklig.

jag har haft perioder då jag mått bra, men jag har

aldrig varit riktigt lycklig.

jag har haft lyckliga stunder, men som snabbt tas

ifrån mig när jag kommer tillbaka till verkligheten.

kommer jag någonsin att bli lycklig?

ska jag fortsätta försöka kämpa för att jag kanske

blir lycklig någon dag?

jag vet att det bara är jag själv som kan styra hur mitt

liv kommer att bli.

om det blir ett lyckligt liv eller inte.

men hur gör man för att få ett lyckligt liv?

jag har ingen aning för jag har aldrig haft det.

fy fan så tragiskt!

min läkare ringde mig och frågade hur jag mådde

och jag var för en gångs skull ärlig och sa hur det

egentligen var.

att jag mådde skit och planerade att ta livet av mig.

han ringde direkt till psyket så att jag fick komma dit.

läkarna där ville att jag skulle bli inlagd.

vilket såklart var dagen innan sweden rock festivalen.

i och för sig tror jag inte att jag hade fixat sweden rock ändå.

så jag blev inlagd och jag har aldrig mått så dåligt i hela

mitt liv som jag gjorde när jag låg på psyket.

eftersom jag var självmordsbenägen fick jag ligga i en sal med

andra.

fem jävla nätter fick jag tillbringa på det där jävla stället.

och jag har lovat mig själv att aldtig någonsin komma dit igen.

skulle jag någon gång igen bli självnordsbenägen så skulle jag

tänka efter både en och två gånger innan jag planerar att 

fullfölja det.

för skulle jag misslyckas så skulle jag bli tvångsintagen och det

innebär att jag inte ens skulle få gå ut och röka.

anledningen till varför jag tyckte att det var så hemskt där är många

anledningar.

för det första, den dagen jag blev inlagd blev jag klassad som nivå

tre.

vilket innebar att jag inte ens fick gå och röka utan personal.

i och för sig fick jag prata med läkaren på morgonen dagen efter och

jag fick sen gå ut och röka och handla om jag ville.

första natten sov jag rätt bra.

men dom andra nätterna sov jag knappt två tre timmar sammanlagt.

jag mådde så jävla dåligt när jag var där att jag inte ens kunde äta.

personalen var gamla tanter som var ännu mer deprimerade än vad man själv

var.

man var tvungen att be om en duschslang för att få duscha.

jag var hela tiden tvungen att jaga personal för att dom skulle låsa upp 

så att jag kunde gå ut och röka.

jag fick inte ha med min telefon in för jag hade kamera i den.

( någon som hade legat där hade tagit kort på personal och patienter och

lagt upp på facebook)

så skulle jag ringa så var jag tvungen att be personalen låsa ut telefonen,

sen be dom släppa ut mig så att jag kunde ringa.

det fanns absolut ingenting att göra.

så mitt nöje var att läsa, lösa korsord, röka. 

så höll det på hela dagarna.

jag försökte sova för jag visste att det är min chans att komma bort

ffrån stället genom drömmarna.

men inte ens det nöjet fick jag.

jag hade skit svårt att sova dels för att dom andra i salen snarkade, pratade i

sömnen och madrasserna som man ligger på knarrar vid minsta lilla rörelse.

och sen för att jag mådde så dåligt och låg och tänkte väldigt mycket.

sängen var stenhård, jätte smal och som sagt knarrade vid minsta lilla rörelse.

sista natten som jag tillbringade där fick jag en annan rumskamrat och

hon hade tvångstankar på att skada folk.

nog att jag ville dö, men inte att hon skulle fixa det.

jag fick i och för sig ha besökare så bea och mina föräldrar

kom och hälsade på.

men eftersom att erik åkte på festivalen så fick jag

bara prata med honom  i telefon.

jag saknade honom så otroligt mycket.

han frågade mig om det var okey att han åkte och självklart

tyckte jag att han skulle åka.

han ska ju inte bli drabbad för att jag är deprimerad.

det positiva med att ha varit på psyket är att jag kommer att

göra allt för att aldrig hamna där igen.

och jag kommer aldrig att bryta mot någon lag för jag vill

absolut inte hamna i fängelse.

psyket kändes mer eller mindre som ett fängelse.

fy faan vad jag hatar det stället!

alla mina förhållanden har varit skit.

min första riktiga kärlek som jag var ihop med

i över tre år slog mig, våldtog mig, var spel och alkoholmissbrukare.

när vi flyttade ihop ignorerade han mig totalt.

men jag fick nog, så jag lämnade honom.

men att jag stod ut i över tre år förstår jag inte.

min andra kille var väldigt noga med att påpeka att jag

var en korkad jävla idiot.

blåst rent ut sagt.

han var väääldigt aggresiv.

han gjorde konstigt nog aldrig mig illa mer än med orden.

tredje killen har någon psykiskstörning.

han fick mig nästan att göra mig av med alla mina älskade katter.

han var grymt duktig på att manipulera mig och få mig precis dit han ville.

han fick mig ofta att känna mig värdelös och inte ens vara vatten värd.

men jag insåg efter ett tag att jag mådde skit av att vara ihop med

honom så jag lämnade honom.

strax därefter träffade jag en annan kille.

tanken var bara att vi skulle träffas och ha sex med varandra,

men jag märkte snabbt att han snart fick känslor för mig.

och jag började sakta med säkert få känslor för honom också.

tre månader senare blev vi ihop och har varit det sen dess.

han är den bästa killen man kan ha.

jag kan inte fatta att jag har träffat en så underbar kille som han.

alla andra har ju varit skit och så träffar jag honom som verkligen

är en helt underbar människa.¨

jag har i hela mitt liv fått bekräftat att jag är en värdelös människa.

både av min familj, pojkvänner, vänner och inom arbetet.

bara mina katter har visat hur mycket jag betyder för dom.

därför skulle jag göra allt för mina katter.

en av dom jag har har jag fött upp på flaska så ja alla mina 

katter är som mina barn.

under åren som gott så har min depression gått upp och ner.

men när jag mått som mest dåligt så är det mina katter

som fått mig att inte ta livet av mig.

jag vill att dom ska komma till ett bra hem.

men jag har insett idag att två av dom skulle inte klara sig

utan mig.

jag är helt enkelt deras mamma!

den tredje katten är min sambos, det var kärlek vid första

ögonkastet när dom träffades.

och hon som alltid har varit rädd när det kommer nya människor.

så jag har gett henne till min sambo.

ja det blev lite allt möjligt skrivet i detta inlägg.

jag kämpar varje dag för att inte ta livet av mig.

av alla tabletter jag käkar dagligen så har dom ökat

den som är stämningshöjande (lyckopillret).

och det är ju alltid så att när man börjar käka

antidepressiva så blir allt mycket värre innan dom

börjar verka på riktigt.

men jag mår verkligen skit.

försöker se fördelar med livet, men just nu är det

inte mycket ljus i mitt liv.

jag får riktiga panikångest attacker vilket jag inte

fick så ofta innan.

så livet känns faan botten nu.

känner mig så totalt bortglömd.

ingen som bryr sig!

jag behöver bekräftelse.

jag behöver känna mig behövd.

fortsätter det såhär några veckor till så kommer jag

inte att orka mer.

jag känner redan nu hur kraften sakta men säkert 

börjar ta slut.

jag hoppas att tabletterna börjar verka snart så att jag

slipper det här.

när jag gick i låg och mellanstadiet blev jag mobbad
för att jag var tjock, tyckte dom!
egentligen var jag inte det, men barn är grymma och
hittar dom någon som är svag så hoppar dom gärna på en.
när jag började högstadiet slutade jag att äta.
jag åt bara några gånger i veckan och kilona rasade.
tills slut var jag så smal att jag minns att mina vänner
oroade sig för mig och trodde att jag hade anorexia.
jag vet inte om mobbingen är anledningen till varför

jag alltid sett mig som tjock och äcklig.
men innerst inne vet jag att jag egentligen inte är tjock.

kroppen jag ser i spegeln är liksom inte min.

min är mycket fetare och  äckligare.

ibland sert jag min kropp så som den egentligen är.

men det är när jag mår någorlunda bra.

då jag även får tillbaka lite av självförtroendet och självkänslan.

nu har jag inget självförtroende eller självkänsla.

jag tycker att jag är värdelös, inte ens värd vatten.

och jag behöver hela tiden bekräftelse på att det inte är så.

men jag har svårt att ta till mig komplimanger.

igår var jag hemma hos min mor och berättade för henne

det mesta som har hänt i mitt liv.

jag tror att hon förstår nu varför jag är deprimerad.

men jag har dåligt samvete, för jag fick henne att gråta:(