alla mina förhållanden har varit skit.

min första riktiga kärlek som jag var ihop med

i över tre år slog mig, våldtog mig, var spel och alkoholmissbrukare.

när vi flyttade ihop ignorerade han mig totalt.

men jag fick nog, så jag lämnade honom.

men att jag stod ut i över tre år förstår jag inte.

min andra kille var väldigt noga med att påpeka att jag

var en korkad jävla idiot.

blåst rent ut sagt.

han var väääldigt aggresiv.

han gjorde konstigt nog aldrig mig illa mer än med orden.

tredje killen har någon psykiskstörning.

han fick mig nästan att göra mig av med alla mina älskade katter.

han var grymt duktig på att manipulera mig och få mig precis dit han ville.

han fick mig ofta att känna mig värdelös och inte ens vara vatten värd.

men jag insåg efter ett tag att jag mådde skit av att vara ihop med

honom så jag lämnade honom.

strax därefter träffade jag en annan kille.

tanken var bara att vi skulle träffas och ha sex med varandra,

men jag märkte snabbt att han snart fick känslor för mig.

och jag började sakta med säkert få känslor för honom också.

tre månader senare blev vi ihop och har varit det sen dess.

han är den bästa killen man kan ha.

jag kan inte fatta att jag har träffat en så underbar kille som han.

alla andra har ju varit skit och så träffar jag honom som verkligen

är en helt underbar människa.¨

jag har i hela mitt liv fått bekräftat att jag är en värdelös människa.

både av min familj, pojkvänner, vänner och inom arbetet.

bara mina katter har visat hur mycket jag betyder för dom.

därför skulle jag göra allt för mina katter.

en av dom jag har har jag fött upp på flaska så ja alla mina 

katter är som mina barn.

under åren som gott så har min depression gått upp och ner.

men när jag mått som mest dåligt så är det mina katter

som fått mig att inte ta livet av mig.

jag vill att dom ska komma till ett bra hem.

men jag har insett idag att två av dom skulle inte klara sig

utan mig.

jag är helt enkelt deras mamma!

den tredje katten är min sambos, det var kärlek vid första

ögonkastet när dom träffades.

och hon som alltid har varit rädd när det kommer nya människor.

så jag har gett henne till min sambo.

ja det blev lite allt möjligt skrivet i detta inlägg.

jag kämpar varje dag för att inte ta livet av mig.

av alla tabletter jag käkar dagligen så har dom ökat

den som är stämningshöjande (lyckopillret).

och det är ju alltid så att när man börjar käka

antidepressiva så blir allt mycket värre innan dom

börjar verka på riktigt.

men jag mår verkligen skit.

försöker se fördelar med livet, men just nu är det

inte mycket ljus i mitt liv.

jag får riktiga panikångest attacker vilket jag inte

fick så ofta innan.

så livet känns faan botten nu.

känner mig så totalt bortglömd.

ingen som bryr sig!

jag behöver bekräftelse.

jag behöver känna mig behövd.

fortsätter det såhär några veckor till så kommer jag

inte att orka mer.

jag känner redan nu hur kraften sakta men säkert 

börjar ta slut.

jag hoppas att tabletterna börjar verka snart så att jag

slipper det här.

när jag gick i låg och mellanstadiet blev jag mobbad
för att jag var tjock, tyckte dom!
egentligen var jag inte det, men barn är grymma och
hittar dom någon som är svag så hoppar dom gärna på en.
när jag började högstadiet slutade jag att äta.
jag åt bara några gånger i veckan och kilona rasade.
tills slut var jag så smal att jag minns att mina vänner
oroade sig för mig och trodde att jag hade anorexia.
jag vet inte om mobbingen är anledningen till varför

jag alltid sett mig som tjock och äcklig.
men innerst inne vet jag att jag egentligen inte är tjock.

kroppen jag ser i spegeln är liksom inte min.

min är mycket fetare och  äckligare.

ibland sert jag min kropp så som den egentligen är.

men det är när jag mår någorlunda bra.

då jag även får tillbaka lite av självförtroendet och självkänslan.

nu har jag inget självförtroende eller självkänsla.

jag tycker att jag är värdelös, inte ens värd vatten.

och jag behöver hela tiden bekräftelse på att det inte är så.

men jag har svårt att ta till mig komplimanger.

igår var jag hemma hos min mor och berättade för henne

det mesta som har hänt i mitt liv.

jag tror att hon förstår nu varför jag är deprimerad.

men jag har dåligt samvete, för jag fick henne att gråta:(

jag trodde för ett tag sen att jag för första

gången i mitt liv var riktigt lycklig.

men försöker man intala sig något tillräckligt 

mycket så blir det till slut att man tror på det.

men visst jag mådde bättre än vad jag har gjort.

jag jobbade inom omsorgen för några år sedan,

men blev sparkad på grund av att jag var deprimerad.

gissa om jag hatar henne mer än något annat på denna

jord.

jag gick arbetslös i ett och ett halvt år innan jag fick 

jobb igen.

men vilket helvete hon ställde till med.

hon har själv fått sparken sen för hon skötte inte sitt

jobb.

i alla fall.

så jag fick sommar jobb på ett äldreboende förra året,

sen gick jag på timmar och kort efter fick jag ett vikariat.

och jag trodde verkligen att om jag sköter mig så kommer

jag att få stanna.

men så fick jag höra att dom eventuellt skulle ta bort två tjänster

för att spara in pengar.

jag visste att jag skulle bli en av dom eftersom jag var sist

inne.

efter det så stöp det, jag blev väldigt deprimerad och fick även

panikångest.

jag började sjukanmäla mig från jobbet för jag kunde inte gå

dit på grund av den svåra ångesten jag kände inför jobbet.

till slut blev ångesten så stor att jag satt hela dagarna med ångest.

då insåg jag att jag måste söka hjälp.

så nu sitter jag här idag och käkar en mängd tabletter varje dag och

är sjukskriven från jobbet.

jag var riktig nära på att ta livet av mig när ångesten var som värst.

allt för att slippa den.

och livet!

jag är inte längre självmordsbenägen, men jag känner ofta

hur skönt det hade varit att lämna allt.

men jag har gett mig faan på att jag ska bli "frisk".

jag vet inte riktigt hur jag ska börja.

det är så mycket som har hänt mig som har fått mig

att leva i stort sett hela mitt liv som deprimerad.

jag föddes året 1988 och min familj består av min

mamma och pappa och min sju år äldre bror.

även fast min mamma alltid velat ha två barn så är jag

ett så kallad sladdbarn.

jag var alltså inte planerat.

jag vet inte om det är därför som jag alltid känt mig som

det svarta fåret i familjen.

min bror har alltid varit favoriten och mina föräldrar har

inte direkt försökt att dölja det.

självklart älskar dom mig, det vet jag.

men det största problemet med mina föräldrar är att dom

är alkoholister.

dom bråkade jämt, och värre blev det när dom druckit.

jag fick höra ord från min mor som ett litet barn inte ska höra.

dom skiljde sig när jag var 11 år tror jag.

vilket faktiskt blev en lättnad.

jag skulle slippa höra deras bråk jämt och ständigt.

min bror flydde från familjen som 16 åring.

han flyttade till jönköping, mest för att slippa föräldrarnas bråk och

alkoholism.

men min pappa tog skiljsmässan hårt.

han blev en kort tid efter också arbetslös vilket slutade med

att han sökte tröst i alkoholen.

jag vet inte hur många gånger han åkte in till psyket för att ha 

tappat kontrollen och bara satt och drack dygnet rynt.

jag fick reda på för något år sen.

att någon gång utav alla dom här turerna till psyket så var min

pappa så uttorkad så hade han väntat en timme till på att ringa

ambulans så hade han idag varit död.

det tog ett tag, men till sist insåg han att han faktiskt var alkoholist.

så han gick med i sällskapet länkarna, vilket är som ananomya alkoholister

fast dom är inte anonyma.

idag kallar han sig nykter alkoholist även fast han fortfarande dricker

varje helg.

jag har aldrig kunnat lita på min far.

alltid när vi planerade att åka någonstans så ringde han på morgonen

och sa att han var magsjuk.

hans magsjuka är samma som bakis, men han vågar inte erkänna för 

mig att han faktiskt är bakis.

ibland vågar han  erkänna att han dricker. 

då kommer han med dom mest korkade ursäkter för att han tror att jag

tycker att det är okey att han dricker om han kommer med en ursäkt.

en ursäkt som jag aldrig kommer att glömma var att han var i ge-kås men

hittade ingenting så han blev så besviken så han var tvungen att köpa

sig en flaska och dricka.

jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när han sa detta.

men sen visade det sig att han hade hittat flera skjortor och lite annat

ändå.

redan som liten har jag fått vara förälder åt mina egna föräldrar.

framför allt för min far.

det tog många år innan jag kunde släppa den rollen.

men jag insåg att det finns inget jag kan göra för att få dom att sluta

dricka.

men jag har fortfarande svårt att se mina föräldrar dricka så jag undviker

att umgås med dom när jag vet att dom har druckit.

min mamma tror inte att hon är alkohlist även fast jag har försökt få

henne att inse det.

en gång tror jag att jag lyckades dock.

efter att ha pratat med henne länge och väl erkände hon för mig att

hon var alkohlist, men jag tror att hon sa det för att det var svaret jag

ville höra.

dom säger att alkoholism är äfrtligt, vilket jag inte tror ett dugg på.

men jag har lovat mig själv att aldrig bli som mina föräldrar och mina

barn ska absolut inte få se alkohol fören dom är gamla nog.

visst dricker jag alkohol själv, det erkänner jag.

men det är inte ofta.

nu har jag inte druckit alkohol på tre månader, och nu har jag fått medicin

som gör att jag inte får dricka.

men jag har inte ont av det.

jag kan lika väl festa utan alkohol.

men ibland är det faktiskt skönt att dricka sig full och bara släppa loss.

men det är sällan det händer att jag gör det.

jag är tacksam att jag har den syn på alkohol som jag har eftersom jag

vet hur lätt det är att bli alkoholist.

i denna bloggen kommer jag att skriva om mitt liv som deprimerad.

jag kommer senare att använda det jag skriver här till boken

som jag ska skriva om mitt liv.

jag kommer att skriva varför jag är deprimerad,

hur jag mår, tänker med mera.

jag är inte ute efter något medlidande från andra,

utan jag är mest ute efter att få skriva av mig.