jag trodde för ett tag sen att jag för första

gången i mitt liv var riktigt lycklig.

men försöker man intala sig något tillräckligt 

mycket så blir det till slut att man tror på det.

men visst jag mådde bättre än vad jag har gjort.

jag jobbade inom omsorgen för några år sedan,

men blev sparkad på grund av att jag var deprimerad.

gissa om jag hatar henne mer än något annat på denna

jord.

jag gick arbetslös i ett och ett halvt år innan jag fick 

jobb igen.

men vilket helvete hon ställde till med.

hon har själv fått sparken sen för hon skötte inte sitt

jobb.

i alla fall.

så jag fick sommar jobb på ett äldreboende förra året,

sen gick jag på timmar och kort efter fick jag ett vikariat.

och jag trodde verkligen att om jag sköter mig så kommer

jag att få stanna.

men så fick jag höra att dom eventuellt skulle ta bort två tjänster

för att spara in pengar.

jag visste att jag skulle bli en av dom eftersom jag var sist

inne.

efter det så stöp det, jag blev väldigt deprimerad och fick även

panikångest.

jag började sjukanmäla mig från jobbet för jag kunde inte gå

dit på grund av den svåra ångesten jag kände inför jobbet.

till slut blev ångesten så stor att jag satt hela dagarna med ångest.

då insåg jag att jag måste söka hjälp.

så nu sitter jag här idag och käkar en mängd tabletter varje dag och

är sjukskriven från jobbet.

jag var riktig nära på att ta livet av mig när ångesten var som värst.

allt för att slippa den.

och livet!

jag är inte längre självmordsbenägen, men jag känner ofta

hur skönt det hade varit att lämna allt.

men jag har gett mig faan på att jag ska bli "frisk".