jag vet inte riktigt hur jag ska börja.

det är så mycket som har hänt mig som har fått mig

att leva i stort sett hela mitt liv som deprimerad.

jag föddes året 1988 och min familj består av min

mamma och pappa och min sju år äldre bror.

även fast min mamma alltid velat ha två barn så är jag

ett så kallad sladdbarn.

jag var alltså inte planerat.

jag vet inte om det är därför som jag alltid känt mig som

det svarta fåret i familjen.

min bror har alltid varit favoriten och mina föräldrar har

inte direkt försökt att dölja det.

självklart älskar dom mig, det vet jag.

men det största problemet med mina föräldrar är att dom

är alkoholister.

dom bråkade jämt, och värre blev det när dom druckit.

jag fick höra ord från min mor som ett litet barn inte ska höra.

dom skiljde sig när jag var 11 år tror jag.

vilket faktiskt blev en lättnad.

jag skulle slippa höra deras bråk jämt och ständigt.

min bror flydde från familjen som 16 åring.

han flyttade till jönköping, mest för att slippa föräldrarnas bråk och

alkoholism.

men min pappa tog skiljsmässan hårt.

han blev en kort tid efter också arbetslös vilket slutade med

att han sökte tröst i alkoholen.

jag vet inte hur många gånger han åkte in till psyket för att ha 

tappat kontrollen och bara satt och drack dygnet rynt.

jag fick reda på för något år sen.

att någon gång utav alla dom här turerna till psyket så var min

pappa så uttorkad så hade han väntat en timme till på att ringa

ambulans så hade han idag varit död.

det tog ett tag, men till sist insåg han att han faktiskt var alkoholist.

så han gick med i sällskapet länkarna, vilket är som ananomya alkoholister

fast dom är inte anonyma.

idag kallar han sig nykter alkoholist även fast han fortfarande dricker

varje helg.

jag har aldrig kunnat lita på min far.

alltid när vi planerade att åka någonstans så ringde han på morgonen

och sa att han var magsjuk.

hans magsjuka är samma som bakis, men han vågar inte erkänna för 

mig att han faktiskt är bakis.

ibland vågar han  erkänna att han dricker. 

då kommer han med dom mest korkade ursäkter för att han tror att jag

tycker att det är okey att han dricker om han kommer med en ursäkt.

en ursäkt som jag aldrig kommer att glömma var att han var i ge-kås men

hittade ingenting så han blev så besviken så han var tvungen att köpa

sig en flaska och dricka.

jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när han sa detta.

men sen visade det sig att han hade hittat flera skjortor och lite annat

ändå.

redan som liten har jag fått vara förälder åt mina egna föräldrar.

framför allt för min far.

det tog många år innan jag kunde släppa den rollen.

men jag insåg att det finns inget jag kan göra för att få dom att sluta

dricka.

men jag har fortfarande svårt att se mina föräldrar dricka så jag undviker

att umgås med dom när jag vet att dom har druckit.

min mamma tror inte att hon är alkohlist även fast jag har försökt få

henne att inse det.

en gång tror jag att jag lyckades dock.

efter att ha pratat med henne länge och väl erkände hon för mig att

hon var alkohlist, men jag tror att hon sa det för att det var svaret jag

ville höra.

dom säger att alkoholism är äfrtligt, vilket jag inte tror ett dugg på.

men jag har lovat mig själv att aldrig bli som mina föräldrar och mina

barn ska absolut inte få se alkohol fören dom är gamla nog.

visst dricker jag alkohol själv, det erkänner jag.

men det är inte ofta.

nu har jag inte druckit alkohol på tre månader, och nu har jag fått medicin

som gör att jag inte får dricka.

men jag har inte ont av det.

jag kan lika väl festa utan alkohol.

men ibland är det faktiskt skönt att dricka sig full och bara släppa loss.

men det är sällan det händer att jag gör det.

jag är tacksam att jag har den syn på alkohol som jag har eftersom jag

vet hur lätt det är att bli alkoholist.